22
sjuka, vilken, likt en mur, som är under byggnad, strävade att dagligen hopa sten på sten, vilka till sist skulle stänga både henne och mig från det liv, där jag ville deltaga och verka.
Detta stod emellan oss som en pina, en beklämning, en gnagande sjukdom, vilken tärde på livskraften i vårt samliv. Det blev småningom allt tystare mellan oss, en hemsk tystnad som skrämde mig och jagade mig från hemmet, kastade mig in i en virvel av nöjen och arbete, varur jag först vaknade, när jag känslolös och häpen satt vid hennes sista bädd.
Det rådde skymning i rummet, där min hustru låg, och där ett ord från läkaren plötsligt gav mig vissheten, att jag satt vid Gertruds dödsbädd. Ofta i förbittrade ögonblick hade den tanken rusat som med eld genom min hjärna, att döden en dag kanske kunde göra mig fri. Denna tanke hade sysselsatt mig så ofta, att jag blivit liksom förberedd på, vad som skulle komma. Därför träffade mig också läkarens ord, icke som ett häftigt slag, ej som något skarpt, vilket slet i mitt hjärta, ej som något av allt det, varmed skägglösa poeter pläga beteckna den känsla, varmed en man mottager