23
dödsbudet om den kvinna, han en gång älskat. Som något dovt, långt ifrån kommande bud om ett åskväder, vilket jag måste uthärda utan fruktan, för att himlen åter skulle bli klar, hörde jag dessa ord, vilkas verklighet jag kände med en sådan intensitet, att jag ej ens gjorde läkaren en enda fråga. Jag blott satte mig ned och tog Gertruds hand i min, liksom om jag beslutat mig för att uppfylla en plikt. Så satt jag i timmar, böjde mig ned och mottog de ord, varmed hon bjöd mig farväl. Så satt jag ännu, när de tunga, skarpa, rosslande andedrag började, med vilka döden förkunnar sin ankomst. Och jag tänkte på, hur underligt det var, att jag aldrig förr sett någon människa dö. Så satt jag ännu, när dessa andedrag plötsligt upphörde, när allt omkring mig blev tyst, och när den sista pusten med sitt underbara, susande ljud pressade den sista luften ut ur hennes näsa. I mitt väsens innersta fibrer kände jag, att detta var verklighet, och jag darrade icke på handen, när jag böjde mig över den döda och slöt hennes ögon till.
Långsamt som om det varit månader gingo dagarna före begravningen. Jag såg människor,
