32
tryck av denna tillgivenhet, vilken syntes kunna tåla även de hårdaste stötar, utan att avkylas. Men på samma gång som jag mottog hans vänskap, kunde jag ej undertrycka ett visst förakt för den naturliga öppenhet, varmed han visade, att han eftersträvade den. Det syntes mig vara en omanlig svaghet att ej åtminstone kunna behålla skenet av att vara sig själv nog, och det fanns tillfällen, när jag även lät honom märka det.
Emellertid gick det med vårt vänskapsförhållande som med så många andra: vi vande oss vid varandra. Behovet att då och då träffas blev till sist ömsesidigt, och jag tror, att Sundin ansåg umgänget med mig som en ersättning för vardagslivets enahanda och banalitet.
Vi träffades som av gemensam överenskommelse nästan alltid om aftnarna. Vid dessa tillfällen åto vid städse på Gästis och slogo oss sedan ned i en av de bortre sofforna på kaféet, där få gingo förbi och där vi minst blevo störda. Jag kan ännu minnas den rökiga dagern i detta störa, mörka rum med dess bruna boaseringar och gröna soffsitsar. I denna omgivning fingo våra samtal den lyftning, som
