40
av en plågsam ovisshet mot mig själv, som gjorde mig omöjlig för allt umgänge. Och jag blev ursinnig, när jag märkte, att jag misstagit mig.
Ty han kom tillbaka gång på gång — alltid med samma resultat. Han ville tydligen icke låta sig avvisas, och när han en dag mötte mig på gatan, gick han genast emot mig och yttrade, som om han berättat en nyhet, att han varit och sökt mig.
Jag var alltför upprörd för att kunna svara honom. Jag kände mig endast förbittrad mot denna vänskap, som ej ville släppa sitt tag, men jag yttrade med så lugn stämma som möjligt, att jag på sista tiden haft mycket att tänka på.
Det är möjligt, att det låg något av förakt i min ton, som jag ej kunde dölja, ty han ryckte till och betraktade mig med forskande blickar. Det låg oro i hans blick, alldeles som om han fruktat att något ont skulle hända mig, eller att något sådant kanske redan hänt. Och han fortfor att gå bredvid mig under tystnad, medan han syntes söka efter ord för att åter anknyta det avbrutna samtalet.
