41
Jag var lika förvånad som förargad. Hela situationen föreföll mig barock. Här arbetade jag dag ut och dag in med mitt eget öde, om också detta öde endast tagit gestalten av en liten flicka, som bedårade mig, och häri ville denne man gripa in, endast därför att han plägat äta supé i mitt sällskap och tala filosofi vid kaffet. Min överretning blev så häftig, att jag ej längre kunde lägga band på mig. Utan att ens göra ett försök att finna en förevändning, tog jag plötsligt avsked och vek av på en bigata.
Man skulle tro, att detta hade varit nog att för framtiden hålla honom på avstånd. Men så var ingalunda fallet. Vid de mest besynnerliga tider på dygnet såg jag honom stryka omkring kvarteret, där jag bodde. Isynnerhet kom han om aftnarna. Jag kunde höra hans steg på trottoaren utanför mitt fönster, höra, hur de stannade av för att om ett kort ögonblick fortsättas ånyo. Dessa steg, vilka jag tydligen urskilde i nattens tystnad, irriterade mig mer än jag kan uttala, och jag kom därhän, att jag kunde sitta och lyssna för att få höra, om de ej skulle närma sig.
