42
Naturligtvis förstod jag, att det egentligen var intresse för min person, som framkallade denna enträgenhet. Kristian inbillade sig, att jag behövde honom, att jag var olycklig, att han kunde göra något för att bryta min tystnad, och att om han blott kunde närma sig mig, skulle detta göra mig gott. Jag förstod allt detta mycket väl. Men jag kunde ej hjälpa, att blotta medvetandet, att hans tankar oupphörligt sysslade med mig, bragte mig utom mig. Jag kände mig behandlad som en pauvre honteux, vilken man vill påtvinga en allmosa, och jag började längta efter att få visa denna objudna välgörenhet på dörren.
Jag kunde följa hans tankegång, tyckte jag. I överspänd nervositet gick han därute och såg upp mot fönstret, där lampan brann, tvekande, om han skulle besluta sig för att stiga uppför den korta trätrappan och knacka på min dörr. Jag kunde ej ens röra mig i mitt rum. Böjde jag mig fram för lampan, så att skuggan av min gestalt föll mot den vita gardinen, skulle den avteckna sig däremot som en mörk silhuett, berätta honom, att jag var inne, och fylla hans inbillning med tusen besatta
