44
i det han sökte giva sin röst en så naturlig klang som möjligt.
»Se så, Tage, öppna nu! Jag såg, att du är hemma.»
Jag kan ej beskriva, vilken känsla av förbittring, som grep mig. I vredesmod slängde jag upp dörren, och han trädde in, nöjd, lugn, vänlig, som om ingenting hänt. Vi utbytte hälsningar, och han försökte säga ett par skämtsamma ord om hur svår jag var att träffa. Jag kände hur blodet steg mig åt huvudet, och i detta ögonblick visste jag, att jag kunnat slå honom.
»Är du förargad över, att jag kom?» sade han till sist.
»Ja,» sade jag kort.
»Ja, men varför? Du har ju aldrig stängt din dörr för mig förr.»
Jag stod framför honom, och han såg, att jag gjorde ett våldsamt försök att kväva det uppror, som var nära att bryta ut.
»När jag höll mig undan,» sade jag till sist — och min röst lät i mina egna öron, som om en främmande hade talat — »trodde jag, du skulle förstå, att jag ville vara ensam. Om jag
