49
log till och med emot mig, och så småningom märkte jag, hur min spänning gav vika, och jag tyckte, att allting omkring mig började återtaga sitt naturliga utseende. De röster, jag hörde omkring mig, blevo mjukare; vad jag såg, hade ej längre dessa vassa konturer, som nästan gjorde ont; och till sist såg jag, att den man, som satt mitt emot mig vid bordet, hade förändrats med åren. Det slog mig, att jag först nu såg honom alls. Han hade fått helskägg, håret hade glesnat på hjässan, ansiktet hade markerade linjer, som skvallrade om lidande. Men på samma gång hade han något av behärskat lugn, som meddelade sig åt mig och kändes som vila.
Utan att jag reflekterade däröver, kände jag, hur naturligt det var, att vi båda sutto samman och talade. Som en fläkt av liv fick jag den välgörande förnimmelsen, att jag ett ögonblick glömde mig själv. Hans person eggade mig att tala, och min långa tystnad och ensamhet vilade ut i detta samspråk med en gammal vän, efter vilken jag nästan tyckte mig hava längtat.
