51
domssånger, sågo valborgseldarna blossa, värmdes av entusiastiska tal, logo åt kärlekens lycka — och förirringar, kände som varma handslag av vänner, vilka länge sedan spritts kring Sveriges och världens skilda vinklar och vrår. Och över alltsammans sken som en evig vårsol, ljummande upp luften omkring oss, smältande gammalt agg och gamla missräkningar, så att grollet slungades bort, som när isflaken fordom sköljdes ned under Islandsbron, följda av dånande jubelrop och ungdomens vårtankar.
Vi bytte ut matsalen mot kaféet, och ännu räckte den besynnerliga förtrollning, under vilken jag befann mig. Men plötsligt kände jag, att jag helt enkelt var trött. Det blev en paus i samtalet. Och denna korta tystnad var tillräcklig för att föra mig tillbaka i min föregående tankegång. Med ens syntes mig allting, som nyss varit så naturligt — främmande, underligt, nästan förhatligt. Varför satt jag här? Vad ville mig denne främmande man? Hade han sökt mig eller jag honom? Jag fick en absurd misstanke, att han suttit och väntat på mig, följt mina steg, som han förr vaktat på mina handlingar i Uppsala, och fast han ej
