57
om den nu satt i låset, måste den alltså hava blivit stulen.
Ett ögonblick funderade jag på att beväpna mig och gå in för att jaga ut den objudne gäst, vilken troligen nu som bäst undersökte mina hemligheter. Men jag kunde ej besluta mig härför, utan, ehuru ingenting kunde förliknas vid den tortyr, som jag nu av idel obeslutsamhet ålade mig själv, stannade jag i stället kvar och avvaktade, vad som komma skulle. Jag vågade ej längre promenera på golvet, emedan jag då alltid åtminstone under något ögonblick skulle bliva tvungen att vända ryggen åt denna dörr, bakom vilken hemligheten var gömd. Jag satte mig i stället, så att jag kunde se låset. Jag tog ej mina blickar därifrån, utan fixerade oavbrutet nyckeln, vilken på ett nästan övernaturligt sätt syntes mig hava kommit på sin plats i dörren. Jag lyssnade på varje ljud, hörde avlägsna steg i trapporna, röster, som talade i angränsande våningar, steg, som trampade golvtiljorna över mitt huvud. Det knäppte i väggarna omkring mig, drog i skorstenspiporna, smällde i stenläggningen under mina fönster. Intet ljud undgick min till det yttersta skärpta uppmärksam-
