59
Ur stånd att längre uthärda denna ångestfulla väntan, reste jag mig upp och ställde mig bakom stolen i försvarsställning, ansträngande min hörsel ännu skarpare än förut.
Under loppet av ett par minuter flög en serie av de mest bisarra fantasier genom min hjärna. Att min hustru dött, sjönk för mitt medvetande undan som en fantasi, om vars overklighet jag hela tiden varit medveten. Hennes begravning föreföll mig som ett narrverk, vilket, om det någonsin inträffat, varit tillställt för att dölja det faktum, att hon ännu bebodde de rum, där jag inspärrat henne. Ty det var jag, som stängt henne inne, levande begravt henne i dessa öde rum, utanför vilka jag själv levde som en hemlighetsfull fångvaktare, själv avstängd från all gemenskap med andra människor. Jag var fullkomligt övertygad om, att Gertrud levde därinne, och när trampandet på golvet åter hördes, tyckte jag mig känna igen hennes steg, som med varje ögonblick kommo mig närmare. Jag var fullt beredd på att möta henne ännu levande, och medan dessa vanvettiga tankar blixtsnabbt genomflögo min hjärna, såg jag, hur dörren långsamt och ljudlöst öppnades.