60
Med händerna knutna om ryggstödet på min stol, bakom vilken jag ställt mig, avvaktade jag ankomsten av det fantom eller den människa, vilkens närvaro jag motsåg med en onämnbar ångest. Och i själva verket kom Greta ut genom den öppnade dörren och tycktes vilja nalkas mig. I samma ögonblick, som hon blev mig varse, stannade hon, och jag behövde flera minuter för att vid hennes åsyn återvinna min fattning.
Hela min överretade sinnesstämning försvann ej, den tog blott, när jag igenkände det förmenta spöket, en ny riktning, bytte om färg och form. Det hemlighetsfulla fanns där fortfarande, fast ej så som jag tänkt mig det.
»Greta!» utbrast jag, gick fram och tog den gamla tjänarinnan — ty det var verkligen hon — i armen. »Vad gör du här?»
Den gamla syntes bestört över att se mig, och hon framstammade något om, att jag ej skulle vara ond på henne. Jag märkte, att mitt upphetsade utseende måtte hava skrämt henne, och i det jag så gott jag kunde lade band på mig, upprepade jag min fråga:
»Vad gjorde du därinne?»