67
finner jag ständigt nya förevändningar att slippa vistas i mina rum. Jag gör långa promenader utanför Stockholm, äter middag på något värdshus och tillbringar timmar, sittande på en veranda, rökande cigarr efter cigarr, medan mina ögon vila på det nyutspruckna lövverket i vajande björkar eller betrakta den ljusa grönskan, som avbruten av vita sippor betäcker marken på kullar och fält. Detta vilar mig och bringar glömska för stunden. Det ger mig ett slags ro, som om jag vore en del av naturen, vilken lever sitt stilla liv, oberörd av människans strider. Liksom förtorkad och kall sitter jag där och betraktar allt detta, som lever, växer, jublar och värmes. Jag ser därpå och tänker, att jag står utanför alltsammans. Det är en ljuvlig känsla, vilken varslar om upplösningens tystnad.
Andra dagar stannar jag i staden, uppsöker okända matställen, vandrar från kafé till kafé, läser i tidningarna eller betraktar genom fönstren gatornas liv. Jag träffar ingen, talar med ingen — utom med en, och denne ende är Kristian Sundin.
Allt sedan jag första gången träffade honom, är det förunderligt, att det knappast går
