68
en dag, utan att jag vid något tillfälle möter honom. Än kommer han tvärt över gatan för att hälsa på mig och säga mig ett par ord, än möter jag honom, just när jag viker om ett gathörn, och följden blir naturligtvis åter, att vi stanna och samtala; än sitter han inne på den restaurant, där jag tillfälligtvis ämnar intaga min middag, och en gång har det till och med hänt, att vi möttes som ensliga promenerande i en avlägsen trakt av Djurgården.
Jag har upphört att reflektera över, hur det kommer sig, att vi, som i åratal gått varandra förbi, nu plötsligt börjat att träffas, som om vi verkligen sökte varandra. Jag tar det som en helt naturlig sak, ja, det har till och med hänt mig, att jag börjat längta efter, att han skulle fråga mig om detta — detta, som mitt under mitt skenbara lugn dagligen sysselsätter mig.
Jag har nämligen börjat erfara ett besynnerligt begär att meddela mig med någon. Det är, som om jag hade behov att beklaga mig för en medmänniska, ropa ut min smärta, så att jag finge höra den giva eko i en annans bröst. Härom aftonen var det ej långt ifrån, att jag hade givit Greta del av min sorg. Hon flyttade
