72
han måtte hava sett, med vilken ångest jag väntade hans svar. Ty han såg blott på klockan, bad mig gå före honom och lovade att genast komma efter.
Jag tillbragte en kvarts timme med att vänta på honom, och denna väntan hör till de mest upprörda stunder, jag genomlevat. Jag var till mods som om jag varit en dödsdömd, vilken på sekunden vet, när hans sista stund skall komma, och räknar de minuter, vilka stå honom åter, på samma gång han önskar, att allt vore slut. Jag minns icke, hur han kom in till mig, kan ej erinra mig, vilka ord vi i början växlade med varandra. Jag minns ingenting, endast att jag helt plötsligt såg honom stå framme vid mitt skrivbord och hålla min hustrus porträtt i sin hand.
»Du har visst aldrig sett henne?» sade jag.
»Jo,» svarade han, »många gånger.»
»När?»
»Jag har sett er tillsammans. Och jag har mera än en gång följt er med mina tankar.»
Jag rusade upp och ställde mig mitt emot honom.
