Den här sidan har korrekturlästs

73

»Och vad har du tänkt?» utbrast jag. »Vad har du tänkt?»

»Ingenting särskilt,» svarade han. »Det man plägar tänka vid dylika tillfällen.»

Jag kände, att han undvek att svara mig, och i det jag tog porträttet i min hand och i min tur betraktade det, sade jag:

»Minns du … den gången … i Uppsala … då du sökte mig så enträget … och då vi upphörde att träffas?»

Han nickade till svar. Och jag fortsatte:

»Det var för hennes skull, som jag vägrade att taga emot dig.»

»Jag har ibland tänkt något dylikt,» genmälde han.

Jag ställde porträttet på bordet och fortsatte:

»Hon brukade sitta hos mig med sitt arbete om aftnarna. Därför hade jag vant mig att icke öppna min dörr.»

Och om en stund tillade jag:

»Det var för resten dumt, att jag ej tog emot dig. Det skulle hava sparat mig åtskilligt.»

Han ryckte till, och hans min sade mig, att han förstod, vad jag menade.