74
»Man ansåg er allmänt för så lyckliga människor,» svarade han.
Dessa ord borrade sig in i mig som vassa knivar, jag kände, att jag ej längre var herre över min smärta, och jag nästan skrek ut orden, när jag svarade:
»Ja, det var förbannelsen.»
Som jag hade sagt detta, föllo mina ögon ånyo på porträttet, och det var, som om jag nu såge det i en helt ny dager. Jag hade ju sett det så ofta, men aldrig hade det talat så underligt till mig som just nu. Jag såg Gertrud framför mig livslevande, som jag aldrig förut kunnat återse henne, och jag tyckte, att hon bad mig om något. Jag visste icke, vad som förändrat hennes ansikte, visste blott, att dess uttryck stod i motsats till de ord, som nu lågo mig på tungan.
Ansiktet gav mig intrycket av något bland det på en gång mest själfulla och mjukast kvinnliga, jag någonsin sett. Hon satt i en framåtlutad ställning, hennes ögon voro vända rätt utåt emot mig, och hela ansiktet log som om hon tänkt idel lyckliga tankar och vetat sig icke heller behöva göra annat. Det var över
