75
hela hennes utseende något på en gång milt, varmt och strålande, som gjorde mig helt underlig till mods. Men på samma gång fanns där även något annat. Jag vet ej, hur jag skall kalla det. Tragiskt är ej rätta ordet. Ty uttrycket var så lyckligt, att jag ryste av smärta, när jag såg det. Och dock fick jag det intrycket, att hon — och icke jag — var den olyckligaste av oss två. Det var, som om vad jag nu såg ville binda min tunga, tvinga mig att icke tala, förrän jag ännu en gång hunnit tänka på mina ord. Och på samma gång undrade jag över, hur det var möjligt, att jag icke sett allt detta förut. Men för att döva min egen tvekan började jag. Jag talade mig in i hela min gamla sinnesstämning, talade mig varm och stark. Mina ord blevo skarpa som sylar, min stämma blev skärande och vass. Jag kände, hur jag med strömmen av mitt tal band min åhörare vid mitt eget öde, tyckte, att han såg det som jag. Jag talade fast och säkert i timmar, och jag kan ännu erinra mig det mesta av mina ord.
