78
om igen den tanken: om jag en gång hade älskat henne mindre, om jag hade rest mig till självförsvar … Men det är för sent att tänka därpå, och så bisarrt det än kan tyckas dig — jag har tänkt, att det skulle vara mig en lättnad, om hennes ande ville visa sig för mig, så att jag kunde göra den några av de frågor, vilka trängas om platsen i min upphettade fantasi. Jag har tänkt, att om jag blott finge se henne ännu en gång, ja, om jag blott kunde låta henne känna, huru jag är till mods, skulle det vara mig en lättnad. Kan du förstå detta?
Jag vet, att du icke kan det. Och jag ber dig därför bara tro, att jag nu talar om mig själv med den hallucinerade klarhet och öppenhet, med vilken man ser sig själv, endast när man länge vant sig att tiga. Ty jag har tegat. Jag kan gärna säga, att jag aldrig talat förrän i dag.
Men jag vill försöka att erinra mig också den tid, då jag var lycklig, eller då jag trodde mig vara det. Det var den tid, då jag först träffade Gertrud, och den tid, som närmast följde. Vi gjorde bekantskap, som det alltid sker, av en tillfällighet, och som i en dröm kan
