81
hon alltid utsökte dem, som hon visste, att jag tyckte om, eller om vilka hon hört mig tala.
Jag vet ej, om jag inbillade mig det, eller om det var verklighet. Men jag hade fullkomligt den illusionen, att hennes tysta närvaro hjälpte mig. Hon verkade på mig som värme i hjärtat, som glädje i vårsolen, som frid i sinnet. Såg jag upp från papperet, mötte jag alltid hennes ögon, vi utbytte en nick, utan att ens tala — hon var alltid rädd för att störa mig — och när jag så skrev vidare, tyckte jag, att mina tankar växte, och att pennan formade ord, vilka eljest hade förblivit oskrivna.
Men mitt under denna tysta lycka — eller vad du vill kalla det — minns jag, att jag stundom kände något uppstiga inom mig, vilket liknade ett tvivel. Jag säger med flit liknade. Ty denna förnimmelse var av en mycket obestämd natur, och jag var till den grad bunden av den förtrollning, under vilken jag levde, att jag inte ens kom mig för att tänka mina egna tankar till slut. Jag ville icke släppa fram något tvivel. Jag tror till och med att jag skulle hava betraktat ett dylikt, om det fått makt
