92
för mig redan under min studenttid. Det var därför, jag icke hunnit med att skriva tidskriftsartiklar, små avhandlingar, populära föredrag, med ett ord, hela det meningslösa plockarbete, vilket är nödvändigt för att göra en person bemärkt.
I början träffade mig detta slag så våldsamt, att jag nästan icke kunde göra mig min egen tankegång klar. Men så djupt och fast låg inom mig tanken på det verk, vilket jag en gång ville utföra, att jag tyckte ingenting skulle kunna ske, som hindrade mig i att utföra det. Jag visste, att jag kunde vänta. Men för ögonblicket sysselsatte mig blott den tanken, att min hustru och jag måste leva. Jag tog skeden i vackra hand, som man säger, och begagnande mig av, att jag »gått provår» i god tid, sökte jag ett lektorat i historia, och du vet, att jag fick det.
Det var då, som vårt elände började. Eller rättare — det var då, jag först lärde mig förstå, att vad jag levde i var ett elände, så djupt, att jag aldrig anat något dylikt, fastän jag nog begriper att vad jag led, hava tusentals män lidit före mig.
