94
att i samma nu, som jag fått en verksamhet, måste jag först och främst komma in i den, hävda min plats, där ödet nu en gång ställt mig. Först i andra hand fick jag tänka på att förverkliga de drömmar, vilka fyllt min ungdom.
Ja, det var mer än så. Ju längre jag levde i denna omgivning av läxläsning, småförhållanden, lärarekollegier och plugg, desto tydligare blev det mig, att jag hade gått över mitt livs Rubicon. Och här fanns ingen tillbakagång. Jag kunde icke tjäna två herrar. Ett måste jag offra för att ett annat vinna. Det var min ungdoms dröm, vilken måste vika för det fastslagna arbetet. Och med en underlig känsla av kyla märkte jag, huru mitt jag började undergå en långsam förvandling, hur vad som fyllt mig fordom gled bort, och ur askan av det flydda steg, som en stygg fågel Phœnix, en hårdnad arbetets man, vilken levde för sig själv och sin familj.
På ett obeskrivligt plågsamt sätt kände jag då, hur min hustru och jag småningom gledo från varandra, och jag märkte det först, när jag kände, hur långsamma våra aftnar blevo. Som en underlig beklämning fyllde tystnaden
