FÖRORD.
Hvarför icke samla visitkort, lika väl som mången samlar snusdosor, pipor, käppar, knappar, champagnekorkar, det vill säga de visitkort man själf mottagit? Många af dem böra väl vara för minnet lika dyrbara som något af de andra föremålen? Jag har gömt en stor del af de kort jag under några årtionden fått på ganska olika orter och under skiftande förhållanden, och på det sättet har jag nu en icke så liten samling. Då och då ögnar jag genom en eller annan bundt och när jag återser dessa stora och små kortlappar, af hvilka icke få äro gulnade af ålder, några mycket enkla, andra ganska anspråksfulla, somliga med bestämdt kännetecknande af den person hvars namn står på kortet, börja minnena lefva upp från olika tider och omgifningar, och jag skådar åter länge sedan försvunna tilldragelser, knyter om gamla vänskapsband, skrattar på nytt åt ett eller annat äfventyr, erfar kanske ganska allvarliga känslor, när jag träffar namnet på en gammal vän som redan i många år legat i jorden eller en annan som är nog olycklig att ännu lefva, fastän lifvet länge varit en börda för honom. Är man en meddelsam människa, behåller man icke alltid dessa minnen för sig själf, utan delar med sig af dem
