Den här sidan har korrekturlästs
88
ETT BRÖLLOP VID PACKARTORGSGATAN

Smålandsgränd. När jag kom till slutet af gränden, tyckte jag mig se Modén vika om hörnet vid gästgifvaregården, men innan jag hunnit fram till Packartorget, var synen försvunnen.

Det var väl icke han, tänkte jag.

Ehuru jag var van vid vännens opålitlighet, tyckte jag dock, att denna nu ginge alt för långt. Att öfvertala en god vän att åtaga sig marskalkskap på ett bröllop, där den öfvertalade kände hvarken brud eller brudgum, och sedan låta honom leta sig fram på egen hand!

Jag hade god lust att gå hem och taga af mig högtidsdrägten, men också god lust att se, huru äfventyret skulle sluta. Den senare lusten segrade.

Kanske skulle jag först få göra en lång upptäcktsresa som nog kunde hafva sina lustiga sidor. Det var onekligen lockande. Jag skulle gå i hus och ur hus och fråga, om man hade behof af en bröllopsmarskalk.

Sämre äfventyr hade jag varit med om, tänkte jag.

Men något sådant kom dock icke i fråga. Jag hade icke gått långt in på Packartorgsgatan, förr än jag fann en bullersam folkhop utanför en gulbrun träbyggnad.

Där har jag bröllopsgården, tänkte jag. Folket på gatan ville se bruden, men en polisbetjänt stod i porten och förklarade, att bruden icke ännu visades.

Polisbetjänten vek ganska höfligt till sidan för min hvite halsduk. Jag gick in i förstugan i husets enda våning.

Kanske att Modén väntar på mig, tänkte jag, då jag hörde högljudda röster från ett rum. Jag öppnade dörren och ville träda in, men möttes af förskräckta rop från halfklädda kvinnor. Bruden och brudtärnorna klädde sig i det rummet.

Jag måste draga mig tillbaka, men sökte min lycka