genom en annan dörr och kom den gången in i ett rum, där åtskilliga bröllopsgäster voro samlade.
Jag sporde efter kunglig sekter Modén, men ingen hade sett någon sådan och ingen kunde gifva några underrättelser om honom.
»Och brudens fru mor?»
Hon var sysselsatt i köket och släpte ingen in till sig.
Prestmannen som skulle förrätta vigseln, också en gammal studentkamrat och vid den tiden biträdande predikant i enkhuset, kom mot mig och bad mig på fru Anderssons, brudens mors, vägnar vara välkommen.
»Det är så likt Modén, det där», sade han helt lugnt, sedan jag omtalat, huru det stode till med marskalkskapet.
»Här ha vi en af marskalkarne,» yttrade han till gästerne som bugade och skrapade med fötterna mot det granrisade golfvet.
»Tror du inte, att Modén snart kommer?» frågade jag.
»Jo, nog kommer han, men kanske först efter vigseln. Du känner väl, huru han brukar göra. Men rolig är han säkert, när han en gång infinner sig.»
Presten återvände till ett äldre fruntimmer, med hvilket han tycktes föra ett mycket lifligt samtal. Jag var lemnad åt mig själf och åt min pligt att upprätthålla marskalkskapet, något som jag också sökte göra på bästa sätt.
Men bland för mig fullkomligt främmande människor! Min förre kamrat, presten, tycktes icke mera bekymra sig om mig. De öfriga närvarande sågo mera ut som begrafningsgäster än bröllopsvitnen.
Jag vände mig då till en ung, till utseende ganska hygglig karl, hvilken tycktes känna sig olycklig i sin