höge, hvite halsduk och den nye, tätt åtsittande fracken. Det märktes, att han icke vore van vid en sådan drägt och icke älskade desse, af den nyare odlingen det manliga slägtet pålagde fjättrar.
Af medömkan med offret började jag ett samtal.
»Tycker herrn, att det är roligt på bröllop?» sporde jag bland annat och kastade en medlidsam blick på de ögonhotande »fadermördarne» som stego så djärft upp ur halsdukens sköldborg.
»Hm! hm!» fnyste mannen. »I dag borde jag väl tycka det vara roligt, men nog har jag haft fan så tråkigt hittils.»
»Ja, det här bröllopet ser min sann bra ledsamt ut», förklarade jag, »och för öfrigt är hela äktenskapet . . .»
»Hvad är det?» frågade mannen ängsligt, då jag icke genast fullföljde meningen, emedan jag fått ögonen på den gamla frun som samtalade med presten, men nu satt och gjorde underliga tecken åt mig.
Hvad kunde människan vilja? Jag kände henne icke, Det måste vara något misstag. Jag vände mig åter till den beskedlige karlen, hvilken såg ännu oroligare ut än förut. En mycket ung och föga eftertänksam ungkarl, började jag på själfva bröllopet hålla en liten predikan mot äktenskapet, hvilket jag med lättsinnigt öfverdåd utmålade i de minst fördelaktiga färger.
»Du sköter ditt uppdrag som marskalk på ett högst underligt sätt,» sade presten sakta till mig, sedan den gamla frun tycktes hafva gjort honom uppmärksam på mitt vågade tal.
»Låt du mig hållas,» sade jag och skrattade. »Sedan kommer din tur, och då kan du ju måla ut äktenskapet med helt andra färger.»
