»Svarta kläder!» upprepade brudgummen och skrattade. Hans ängsliga utseende hade helt och hållit försvunnit. Halsduksrosen satt i nacken, och det tycktes hafva skaffat honom någon lindring. Lynnet var ypperligt. Han talade icke mycket, men skrattade oupphörligt, och då skrattade bruden äfven, och brudens mor också.
»Nu äro vi här,» sade åldermannen och sökte taga på sig en värdig hållning. »Om pastorn nu är snäll och raskar på, så kan det snart vara undanstökadt.»
»Fram med dig, Granberg!» tillade han och gaf brudgummen en väldig puff i ryggen.
Granberg fortfor att skratta och lät skuffa sig fram till kullerstolarna, dit bruden utan någon ledsagare klef fram.
Den högtidliga akten tog sin början.
»Gud ske lof!» suckade brudens mor. »Jag började känna mig orolig för steken.»
Vigseln gick för sig i vanlig ordning. Visserligen skrattade brudgummen bra mycket, men han var mycket påpasslig, när han skulle svara ja, och när han skulle draga fram vigselringen. Bruden uttalade sitt ja mycket tydligt, till och med kraftfullt.
»Det där gjorde du, ta mig tusan, bra,» förklarade åldermannen.
Änden kröner verket, och därför höll presten ett långt tal, i hvilket man fick förnya bekantskapen med Adam, Eva och ormen, som ock med Abraham och Sara, Isaak och Rebecka, Jakob och Rakel samt åtskilliga andra för sina giftermålshistorier kända gammaltestamentliga storheter.
Sedan alt detta var fullbordadt med därpå
