Den här sidan har korrekturlästs
96
ETT BRÖLLOP VID PACKARTORGSGATAN

framburna lyckönskningar i många former, dukades genast aftonbordet, och vid detta gick det ganska grundligt till väga.

Så kommo naturligtvis skålarne, och emedan jag — tack vare vännen Modéns besynnerliga uppförande — var den ende marskalken, måste jag draga tyngsta lasset, dock på ett ganska människovänligt sätt understödd af prestmannen.

Den skål som vann största bifallet och efterföljdes af de mest storartade hurraropen var den som jag föreslog för fru svärmor och i synnerhet för hennes lysande skicklighet i kokkonsten.

Alla kände sig djupt rörda.

Åldermannen ville naturligtvis också vara med. Efter hvarje skåltal som jag höll, framträdde han med ett slags eftertal, liksom för att hjälpa upp hvad jag sagt, och äfven detta vann gästernas högljudda och länge ihållande bifall.

Så skulle man naturligtvis också sjunga. Åldermannen sjöng solo, brudgummen sjöng solo, den »gentile» herrn från kryddboden vid Norrlandsgatan sökte att få i hop en kvartett, och under hans bemödanden sjöng en annan del af sällskapet enstämmigt. Bruden sjöng, tärnorna sjöngo, och jag vill minnas, att äfven åldermanskan stämde upp en stump. Att brudens mor sjöng, kommer jag bestämdt i håg.

En sjöng: »lyckliga de tu, skomakarn och hans fru,» och det väckte omåttligt bifall, ehuru ingen tycktes höra på den andras sång.

Det var onekligen ett mycket gladt bröllop. Jag ångrade ingalunda, att jag låtit Modén öfvertala mig att uppträda som marskalk.