Tre förlofningskort.
»Gud bevare oss för blåstrumpor,» brukade Sven
Björk, ung nordisk skald, utropa hvar gång det vardt
fråga om ett literärt arbete af ett fruntimmer. »Sådant
där läser jag aldrig, och aldrig kan jag förstå, huru
någon annan står ut att läsa det.»
»Nu är du orättvis, min käre Sven,» invände jag mer än en gång.
»Nej, Sven har rätt,» förklarade vanligtvis någre af de andre vännerne, och så klingade de med honom, ty våra samtal fördes nästan alltid vid glasens klang. Det underhjälpte tankeutbytet.
»Jag blir rasande bara jag ser en tafla af ett fruntimmer,» tillade en ung målare. Kvinnan har väl annat att göra än att klottra ned dukar. Hon hinner likväl aldrig något mästerskap. Nämn mig en enda så kallad konstnärinna som kan ställas i jämbredd med de store mästarne inom de bildande konsterna. Kom inte och tala om en Angelika Kaufmann eller en Rosa Bonheur, en Amalia Lindegren eller sådana där. Det är bara humbug. Det är männens smicker som skämt bort dem och inbillat verlden, att de duga till något.»
Invändningarne öfverröstades. Ännu en butelj punsch
