så talade jag om baler samt till och med om fruntimmersklädsel, och då lifvades hon i märkbar grad. Hon kände till en hel mängd personer och deras förhållanden, talade om huru de klädde sig, huru de bodde och hvarmed de roade sig. Hon hade redan varit mycket med i sällskapsverlden, aldrig suttit ouppbjuden på balerne, aldrig uteslutits från slädpartierna och ständigt anlitats vid sällskapsspektaklerna. Om hon förstört en eller annan scen, så talade hon ej därom, viste kanske själf ej häller något om den saken. Hennes far var förmögen, nästan rik, och det var i synnerhet rikt folk för hvilket hon hyste deltagande.
Att Rapin, som visserligen var en begåfvad konstnär, men dock ännu ej vunnit något stort namn, kunnat få den vackra arftagerskan till hustru, ansågs som en stor lycka. Själf ansåg han mest lyckligt, att hon vore en »sann» kvinna, d. v. s. en som icke brydde sig det ringaste om det som »endast anginge männen». Hon hade gift sig med honom endast emedan han vore en vacker karl, och det smickrade honom och gjorde honom ännu mer förälskad i den sköna kvinnan.
Det unga paret flög i början af sitt äktenskap från nöje till nöje.
»Hvilket lif, hvilket härligt, njutningsrikt, glädjefullt lif!» sade han hvar gång jag träffade honom.
»Men hvad har du målat på senare tider?» sporde jag.
»Å, jag har en hel mängd ämnen som jag tänker behandla,» svarade han.
Men de där ämnena syntes aldrig till på duken. För sine närmare vänner förtäljde han, att hvarje gång han satte sig ned vid sitt staffli, kom hans hustru och bad
