Den här sidan har korrekturlästs
107
TRE FÖRLOFNINGSKORT

från kamraterne. Den frimodige blicken och det glada utseendet i allmänhet hade lemnat honom. Han började se nästan lika svårmodig ut som Sven Björk.

»Hur är det med dig?» sporde jag honom en dag.

»Jo, tack, mycket bra!» svarade han med ett hastigt utrop, men drog därpå ett par starka och ganska ömkliga suckar.

»Du har säkert ledsamt,» invände jag.

»Å, hur kan du tro det. Jag har alt fullt upp, en präktig våning, en vacker hustru och kan göra hvad mig lyster . . . ja, det försäkrar jag dig.»

»Men din konst?»

Han suckade ännu djupare än förut, men klagade icke öfver sin hustru. Jag ville ej vara ogranlaga och började därför tala om annat, men han var tankspridd och såg olycklig ut. Att det var kärleken till hustrun och kärleken till konsten som sletos om honom, kunde man nog märka. Ingen ville gifva vika. Han kunde hafva visat mera kraft, men han älskade sin hustru alt för mycket för att vilja på något sätt bedröfva henne.

Hvarje gång han stängde sig inne i ateliern, gret hans hustru och förklarade sig aldrig hafva gift sig med honom, om hon kunnat ana att han, sedan han fått rikedom, skulle vilja på fullt allvar egna sig åt en så tråkig sysselsättning.

De rödgråtna ögonen skadade hennes vackra utseende. Rapin kunde ej lida att se det. Han fruktade, att han skulle förlora hennes kärlek, hvilket vore det förskräckligaste af alt. Han stötte omkull staffliet, bröt sönder penslarne och kastade paletten i kakelugnen.

Men då kände han sig ännu olyckligare.

En dag lästes i tidningarne, att Ernst Rapin, agrée vid de fria konsternas akademi, för en vecka sedan