sig att någonsin hafva tillåtit sin hustru att börja tala om affärerne.
En natt, när han kom från en glad tillställning på Hasselbacken och såg de mörkaste utsigter i rosenrödt, gick han först in på kontoret för att titta efter om några lokalbref anländt. Han öfverraskades af att se gas tänd i det yttre kontorsrummet, trädde ut och fann sin hustru så fördjupad i en tjock kontorsbok, att hon ej hört hans steg.
»Hvad i herrans namn vill det här säga?» utbrast grosshandlaren.
»Å, jag tittade bara litet i reskontran,» sade frun rodnande.
»Reskontran! Den hör således till de böcker som du läser? Jag viste inte, att sådant där vore din lektyr.»
Han var vid godt lynne. Det hade varit en fin middag. Han skrattade af full hals. Frun sökte le, men det tycktes ej gå riktigt ledigt.
»Ligger reskontran framme? Det är då ett fördömdt slarf af Bergholm.»
»Det tycks ej vara det värsta slarfvet af honom,» förklarade frun saktmodigt, och med sorgset uttryck.
Hennes man gaf ej akt på hvad hon yttrat.
»Kanske att du kommit öfver hufvudboken också?» sporde Mäcklin.
»Nej, ty värr, den har gamle Tullbom läst in,» menade frun. »Men nog ville jag bra gärna se också i den boken.»
»Du är tokig, min lilla vän,» förklarade Mäcklin. »Men nu tror jag, att vi släcka gasen. Hur är det med barnen?»
»Mycket bra! De sofva redan i flere timmar.»
