Den här sidan har korrekturlästs
112
TRE FÖRLOFNINGSKORT

»Och under tiden har du roat dig med att läsa mina kontorsböcker! Å, det är alt för kostligt!»

Han skrattade ett riktigt grundligt skratt, med uttryck af manlig öfverlägsenhet, men också med rätt hjertligt medlidande för sin hustrus husliga nycker.

En middag kom grosshandlaren hem med ett förstördt utseende.

»Hur är det med dig, Walter?» frågade hans hustru. »Är du sjuk? Du riktigt skrämmer mig.

Han var icke sjuk, men han var förtviflad. Han var färdig att bära hand på sig själf, och hade kanske gjort det, om hans hustru ett enda ögonblick vikit från hans sida.

Under en lång stund svarade han ej på hennes frågor. Han tycktes vara tillintetgjord.

»Har den förskräcklige timmen ändtligen kommit?» frågade hustrun med oro, men också med kärleksfull ömhet, fattade mannens hand och såg mildt in i hans stirrande ögon.

»Ändtligen!» utropade han och rusade upp. »Hvad menar du med det ordet? Har du då länge väntat på hvad jag fullt och fast trodde aldrig skulle inträffa?»

»Du vet ju, att jag länge förutsett, huru det skulle gå.»

Detta sade hon dock icke med det där vanliga uttrycket i »hvad var det jag sade?» Och hon tillade icke något om, att han kunnat lyda hennes råd och så vidare. Hon tryckte kärleksfullt hans hand och talade tröstens ord.

Men han kunde ej tröstas. Alt vore förloradt, menade han. Det gamla, hederliga huset Anders Mäcklin & C:ni skulle gå öfver ända och draga en mängd oskyldiga med sig i sitt fall. Hvilken outplånlig skam!

»Alt är inte förloradt,» förklarade fru Mäcklin.