Den här sidan har korrekturlästs
113
TRE FÖRLOFNINGSKORT

»Ställningen är mycket svår, det har jag nog länge insett, men jag tror att den kan hjälpas.»

I hennes lugna ord låg en så fast tillförsigt, att hennes man förvånad blickade upp, och när han såg hennes vackra ansigte uttrycka blott mod och förtröstan, kände han en gnista af hopp vakna till lif.

Men nej! Han såg åter ned. Han visste ju, att alt vore förloradt.

»Vill du riktigt förtro dig till mig?» frågade hon. »Vill du uppriktigt säga, huru affärerna nu stå?»

Ja, det ville han, och det gjorde han. Nu hade han ju ingen annan, för hvilken han kunde yppa sin svåra, sin, såsom han trodde, ohjälpliga ställning.

De vänner till hvilka han förut på dagen vändt sig kunde icke eller ville kanske icke hjälpa honom. Nu var hustrun, »den svaga kvinnan,» den enda tillflykten.

Han erkände för henne, huru obetänksamt han gått till väga, huru han, i förhoppning att kunna lyckas med den väntade stora »kuppen,» innästlat sig i de vildaste företag samt huru slutligen alt misslyckats och huru nu ingen räddning mera kunde upptänkas. Han ville vara fullt uppriktig i sina meddelanden, men erkände, att det funnes åtskilligt som han ej riktigt kunde erinra sig.

Hon frågade ytterligare om de närmaste förfallotiderna. Han uppgaf dem, ty på dem hade han åt minstone reda, om också mycket för öfrigt dansade rundt omkring i hans hjärna.

»Då hafva vi lyckligtvis ännu något andrum,» sade fru Mäcklin eftersinnande.

»Ack, hvad hjälper det?» utbrast hennes man. »Det är ju bara en eländig Galgenfrist

»Det är mer än så, efter hvad jag tror mig finna,» menade hustrun. »Vill du tillåta mig att genast sätta

8