tidningarna och på det sättet hindrade andre nyhetslystne att tillfredsställa sin vetgirighet. I det afseendet täflade han framgångsrikt med »assessorn», en annan gammal man af stamgästerne, känd för den orimligt långa tid han behöfde för att läsa igenom Aftonbladet.
»Gubben i vrån» tilltalades af uppassarne och flickorna vid skänken med titel »magister», och ville man fråga »baron», ett af Stockholms original, hvilken vid den tiden ständigt träffades hos De la Croix och med sitt prat oupphörligt störde de öfrige gästerne, erhöll man den upplysningen, att den gamle hette Silfverspets med förnamnet Ture, och på köpet fick man hela hans slägtregister på både fädernet och mödernet.
»Hvad har han för sig?» sporde man kanske.
»Å, just ingenting.»
Fullkomligt som »baron» själf, men skilnaden var dock den, att den senare vid den tiden ännu var en man i sina bästa år och likväl aldrig hade uträttat något, under det magister Silfverspets i många år fört ett ganska verksamt lif, äfven om detta glömts af gästerne på De la Croix’ kafé och om det icke väckt något deltagande hos »baron».
Jag satt en afton och väntade på Aftonbladet som lästes af »gubben i vrån» och jag var angelägen om att »assessorn» icke skulle före mig få fatt i det, ty då kunde jag taga farväl af bladet för den kvällen. »Baron» förde ett högljudt, halffånigt tal, på hvilket ingen gaf akt.
»Herrn väntar på bladet, tror jag,» sade gubben slutligen och räckte mig det med darrande hand. »Tror herrn, att det står något i det?»
»Ja, det hoppas jag, efter som magistern så länge hållit på att läsa det.»
»Herre, jag läser tidningarne bara för att öfvertyga
