åsigter. Hvad man tänker och tror i ungdomen synes kanske mycket otillfredsställande under mognare år.»
»Snack!» invände magistern. »Hvad man tänker och tror i ungdomen är just det rätta och bestående. Går män från det, sker sådant endast af yttre omständigheters inverkan, och sådant borde aldrig hafva något inflytande på våra åsigter . . . Men varningar tjäna till intet.»
»Tror magistern då, att ungdomen alltid ser riktigast in i förhållandena?»
Ja, det trodde han i allmänhet.
»Då är människan oförvillad af lifvets alla små biafsigter,» förklarade magistern.
»Nog vet jag,» tillade han, »att de så kallade praktiske inte äro af den åsigten, men det är just de praktiske som fördärfva alt med sin förbannade verldsklokhet. Det är de som döfva rättskänslan och sätta tvångströja på samvetet.»
Hvad skulle jag säga? Jag var ung och kunde ej annat än känna mig smickrad af den vigt som magistern tillade ungdomen. Jag tog mod till mig och bad honom förtälja sina lefnadsöden.
——————
Ture Silfverspets var af en gammal adlig ätt. Hans far hade tillhört motståndsflocken på riddarhuset under Gustaf den tredjes tid och varit en af de adelsmän som stredo mot kungamaktens utvidgande samt därför inbillade sig vara mycket frisinnade. Den gamle Gabriel Silfverspets var hvad man kallar en inbiten aristokrat som djupt föraktade de ofrälse stånden, men hade många vackra frihetsord på tungan och äfven själf trodde på dem, när fråga var om att sätta sig mot kungaväldet. Af den
