mera han funderade, dess mera började han inse, att han kanske borde ändra fälttågsplan.
»Men mina ideal varder jag aldrig otrogen!» utropade han.
Fälttågsplanen ändrades alt mera. Den nye riksdagstalaren vardt alt spakare i sina yttranden och var kanske till och med ej alldeles omedgörlig i omröstningarna.
»Jag är en verklig politiker,» sade han för sig själf.
»En verklig politiker går inte ensam,» sade någon af de framstående riksdagsmännen till honom. »Hvad skulle han då kunna uträtta? Man måste sluta sig till ett parti. Det är endast med och genom partiet man kan känna sig stark.»
Efter någon tid tillhörde Silfverspets ett af partien. Det var naturligtvis det som kallades det liberala. Men huru långt var icke detta parti från den nye medlemmens ungdomsideal!
»Jag är verklig politiker,» sade Silfverspets, »och vill begagna mig af partiet. Det är inte partiet som skall draga nytta af mig, utan jag af det.»
Och så följde han partiet i vått och tort, i tunt och tjockt, såsom en utanför stående åskådare uttryckte sig.
Han fortfor att vara sina åsigter trogen. Icke ett enda ögonblick föll det honom in att ändra mening i någon fråga. Om han verkligen någon gång röstade för en åsigt, en mindre vigtig naturligtvis, hvilken ej var hans egen, var det för att han måste följa partiets fana och emedan han trodde sig därigenom så mycket säkrare få partiet i sina händer.
»Så handlar en politiker, en fullt praktisk man,» sade han till sine förtrogne.
Silfverspets saknade icke tillbud, till och med ganska