lysande, för att öfvergifva det parti som kallades det liberala och öfvergå till stillaståendets, men han stod manligen mot frestelsen, och däröfver var han själf ganska stolt.
Den lilla förmögenhet han ärft var i det närmaste förtärd, men han afvisade hvarje lockelse med ämbeten som kunde lemna god inkomst. Slutligen måste han dock tänka på att skaffa sig någon säker arbetsförtjänst. Han hade redan skrifvit ett och annat som mottagits med bifall, men just icke lemnat någon inkomst.
»Jag vill ge ut en tidning,» sade han. »Det är endast i en egen tidning som jag kan fritt röra mig och oberoende verka för mina åsigter.»
Han fick tidningen till stånd, men i henne kunde han naturligtvis icke skrifva något som ej i alt stämde öfver ens med afsigterna hos det parti han tillhörde. Ej häller kunde han neka sina partivänner att lemna uppsatser till bladet, äfven om dessa ej riktigt gillades af honom.
Silfverspets var således i sin tidning lika litet oberoende som i sin riksdagsmannaverksamhet. Men han var en praktisk man, en verklig politiker. Ännu hade han ej kunnat genomdrifva en enda af de åsigter för hvilka han svärmat i ungdomen och hvilka han fortfarande hyste på botten af sitt för människorätt och människovärde ständigt varmt klappande hjärta. Men hvad skulle han göra? Han måste afbida tjänlig tidpunkt. Han måste själf skaffa sig större makt.
Den tidpunkten tycktes också komma. Efter några år vardt han en af ledarne för det parti han tillhörde. Partiet var visserligen icke helt och hållet det samma som då Silfverspets först svurit dess fana. Genom »omständigheterna,» de i politiken ständigt oundvikliga, men
