som fördömde förnuftet och gräfde ned sig i den krassaste pietism.
Hennes blickar lågade, då hon erinrade den allt mer bleknande mannen om hans svek. Han tyckte sig plötsligt se sitt eget samvete som i Agdas person dömde honom. På en gång lågo alla de många lögnfulla åren framför honom i bjärt belysning — en förskräcklig syn.
Han störtade i förtviflan ur rummet och ilade från det grefliga huset.
»Hvad har du gjort, barn?» skrek den gamla fröken till Agda, då hon skyndade in i dennas rum och fann henne ganska upprörd och med föraktligt, eller kanske det var blott medlidsamt, uttryck blicka efter den flyende.
»Jag har gjort hvad jag aldrig trott mig om att kunna utföra,» svarade Agda med mildt allvar, »väckt ett slumrande samvete.»
Silfverspets rusade ned åt gatan, rakt fram, utan att gifva akt på något. Han knuffade och knuffades, men kände det icke. Han viste icke hvad han tänkte. Tankarna rusade i lika vild fart som benen. Han stannade icke förr än vid Norrström. Han kände sig frestad att åter fortsätta, rakt fram, det vill säga djupt ned.
Han vågade icke se sig om. Där hade han hela denna långa väfnad af lögn som rullade sig efter honom, alt från den aftonen, då han tog emot inbjudningen till Franska värdshuset, och som sedan väfts och väfts under många år och nu ville rulla sig öfver honom och kväfva honom. Framför sig hade han det mörka vattnet, men det var mycket ljusare än hvad som låg bak om honom och tycktes honom som den ende befriaren.
Han kände någon slå sig på skuldran och spratt häftigt till.
