föresatser och planer. Han såg åter sin far. Gabriel Silfverspets hade också varit politiker, ur mycket inskränkt synpunkt kanske, men aldrig hade han svikit sin öfvertygelse aldrig dagtingat med sitt samvete och trott att ändamålet helgar medlen.
Så kom den älskade lärarens ande till den betryckte nattvandraren. Huru hade Ture Silfverspets följt hans lärdomar? Men, och han sökte åter få fatt i en flik af trösten, han hade ju aldrig tänkt på allvar svika dessa lärdomar och de på dem grundade föresatserne. Nej, aldrig! Han hade blott handlat som praktisk man, som »verklig politiker» . . . Och likväl! Hans samvete som förr varit så fogligt ville nu mer icke lemna honom i ro.
Samvetet hade tagit Agda Örnkronas skepnad. Han såg henne åter, tyckte han, hög, förstorad, liksom en af den antika verldens gudinnor, strålande af en skönhet som förbryllade honom. Han älskade henne icke. Det hade hon själf sagt, och det måste han erkänna. Han fruktade för hennes stränga blick. Han intogs af en djup och bäfvande vördnad för hennes ord.
Dessa ord, denna stränga blick, denna gudinne-skepnad fördömde honom. Det tjänade till intet att han ännu sökte undanflykter.
Han hade lofvat sig själf att ständigt föra de betrycktes talan, den då ännu mer än nu tillbakasatta kvinnans, den ofta rättslöse fattiges, och han hade ej talat och handlat för något annat än ett själfkärt partis ytliga och inskränkta »liberalism» hvilken sjönk från det ena medgifvandet till det andra, från den ena eftergiften till alt flera och större eftergifter, längre och längre bort från målet, djupare ned.
Han hade föresatt sig att angripa vidskepelsen och den andliga träldomen i alla vinklar och vrår, att
