vi andre på vanlig, någorlunda fattlig prosa, utan på ofta fullkomligt ofattlig vers. Men det kunde, enligt våra åsigter, blott öka hans älskvärda egenskaper, äfven om vi skrattade åt honom samt till och med tilläto oss en liten oskyldig drift.
När Gösta sent om sider, det vill säga efter i det allra längsta två veckors förlopp, kände sin kärlek svalna, hade han ständigt funnit ett nytt föremål, mera värdigt sin uppmärksamhet och långt bättre motsvarande de höga anspråk han hade på kvinnan såsom ett tillbedjansvärdt, »nästan» gudomligt eller »rent af» gudomligt väsen hvilket icke på något sätt eller under hvilka omständigheter som hälst skulle sysselsätta sig med jordlifvets små göromål.
Så växlade hans tycken, och det ena föremålet efterträdde det andra i hans rika hjärta, men detta var ingalunda, såsom fastern på Kungsholmen påstod, en yttring af lättsinne, utan tvärt om en oundviklig följd af Göstas ständigt stegrade fordringar på idealet. Han »måste älska, måste evigt brinna,» såsom skalden sjunger, och det var en ständigt fortgående kärlek, hvars styrka oupphörligt växte, men som icke egnades samma föremål utan flög från det ena till det andra, alt efter som han lyckades upptäcka ett ännu skönare, ett ännu »gudomligare» än det näst föregående.
»Nå, i hvem är du kär den här veckan?» sporde jag ofta min unge vän Gösta.
»Ack,» svärmade Gösta. »Nu har jag ändtligen funnit det rätta föremålet! Tänk dig! . . .»
Därpå följde en skildring i de mest öfverdådigt blomstrande uttryck, dels i bunden, dels i obunden form och som framstälde det nya föremålets utomordentliga egenskaper.
