»Människan är skapad för kärleken,» brukade Gösta säga, »den höga, rena, himmelska kärleken, den som lyfter oss från jordegruset och närmar oss himlaljuset, endast för kärleken. Alt annat är fåfänglighet, ett stoft och ett intet som ej lönar att upptaga våra tankar en enda minut. Men vår tid fattar icke kärleken i dennes höga uppgift. Vår tid sträfvar icke efter idealet, utan sjunker tvärt om ned i materiens sumpmark. Mine herrar, låt oss få in en ny bål och dricka kärlekens skål på samma gång vi göra rättvisa åt den nu mera så illa förtalade medeltiden, då man visserligen icke hade järnvägar och telegrafer, men då man sträfvade efter idealet, då man dyrkade kvinnan, oupphörligt sjöng hennes lof, stred för henne i blodiga fäjder och till hennes ära offrade hundratals fiender».
Så svärmade Gösta Gran ungefär hvarje afton, talade och sjöng till kvinnans ära, drack skål på skål för riddartiden, för borgfruarna och borgfröknarna, för de gotiska katedralerne och för en mängd olika föremål som han sedermera, då det led mot morgonen, sammanfattade i ett enda mycket långt skåltal, på vers naturligtvis, för »medeltidens poesi.»
När han slutligen gick hem på morgonen, kände han sig såsom en fullkomligt ren ande, friad från alla jordiska band.
»Vill man skudda af sig den usla stofthyddan,» brukade han säga, »och det önskar väl hvarje människa som sträfvar till något högre än hvad jorden kan bjuda, så gifves det icke något verksammare medel än att vaka en natt vid bålen. Då glömmer man de materiela, småaktigt usla bekymren. Man känner icke kroppens plågor och tryckes ej af detta lifvets vedermödor i någon enda form. Alt varder lätt och ljufligt, och när man efter
