en sådan natt vandrar hem, är man icke kroppslig längre; man är blott ande. Så skall materien kväsas.»
En vacker sommarafton gingo Gösta Gran och jag i Hagaparken vid stranden af Brunnsviken. Vi hade ätit middag på Stallmästaregården och beundrade nu aftonens skönhet i den täcka parken, hvars lummiga träd speglade sig i det klara och stilla vattnet.
»Men hvar håller kloke gubben hus?» utropade jag slutligen och slet mina blickar från den vackra utsigten. »Han lofvade att möta oss här.»
»Att du kan tänka på honom i ett sådant underskönt ögonblick!» invände Gösta ganska misslynt. »Han är så grufligt prosaisk och talar bara om dagens små tilldragelser. I en sådan härlig stund i naturens sköte vill jag svärma och drömma, lyfta mig högt öfver jorden åt minstone med mina tankar, fly från den krassa nutiden och . . . se så, där ha vi honom verkligen. Det är då aldrig möjligt att få vara i fred.»
Gösta var trumpen och fåordig, så snart den tredje vännen infunnit sig. Den senare underlät ej att smått drifva gäck med honom, frågade huru pegasen mådde, om han ej hade någon medeltidshafre med sig för att fodra kampen, och så vidare.
»Jag skulle blott önska, att vi vandrade här under medeltidens romantiske dagar,» svarade Gösta i början ganska snäsigt, men ämnet lifvade honom och snart var han åter midt inne i en lofsång öfver riddartiden.
»Om vi ginge här under den tiden,» anmärkte kloke gubben, »vore vi inte säkre för stigmän och alt slags röfvarfölje.»
»Då försvarade vi oss med våra goda svärd,» försäkrade Gösta, och ett eldigt mod lyste ur hans vackra ögon.
