»Nej, då hade hvarken du eller jag något svärd,» menade den andre. »Då vore vi trälar, efter som vi inte ha några anor att skryta med, och vi vore tvungne att utan invändningar offra våra lif. Det var den tidens rättsförhållanden.»
»Fy, så prosaisk du är!» utropade den svärmiske medeltidsälskaren och sjönk åter i sina egna funderingar, ur hvilka han ej vaknade förr än vi sent på natten suto mellan skål och vägg på Norrbacka, där Gösta snart återvann sitt glada lynne, sjöng några af honom för tillfället författade riddarekväden och höll tal till »idealets» förhärligande.
Så förflöt för honom en god del af den glada ungdomstiden. Han insåg dock, att han slutligen måste välja ett lefnadsyrke, men detta kunde naturligtvis icke vara ett af de vanliga, prosaiska, de som kväfde poesien och det friska svärmeriet. Icke kunde han nöta bort sitt lif med att tjäna den genomtråkige nutidsstaten eller att slå sig på köpenskap eller att bygga järnvägar eller idka något annat futtigt, såsom han sade »själsmördande» yrke af de många som »göra lifvet andefattigt» t. ex. att, påta i jorden bara för att skaffa bröd eller plugga kunskap i dumma ungar, också bara för brödfödans skull.
»Nej, jag är skald och skall dikta ett stort skaldeverk. Detta skall varda mitt lifs höga och sköna uppgift,» sade han.
Men hvad skulle han dikta? Hvilket ämne borde han välja? Detta fick han aldrig klart för sig. Han ville nog använda sina skaldegåfvor — inbillningskraft saknade han icke — för att i ett storartadt verk sjunga medeltidens lof, men han kom aldrig längre än till de första stroferne.
»Det är den fördömda tidsandans skull,» klagade
