han. »Jag känner mig fjättrad af min prosaiska omgifning.»
Men han kände sig icke svårmodig. Hans glada lynne tog ut sin rätt, och när han icke lyckades med sitt »sekularverk,» beslöt han att egna sig åt någon annan sysselsättning, lika litet prosaisk, kan man väl förstå.
»Min egentliga uppgift lär väl vara skådespelskonsten,» sade han en dag. »Det är en konst som just lämpar sig för mig. Det är besynnerligt, att mina vänner inte långt förut sagt mig detta.»
Det var naturligtvis åt det högre skådespelets framställande han ville egna sig. Men innan han uppträdde offentligt ville han på egen hand hafva förvärfvat så stor färdighet, att han genast kunde räknas bland de förnämste.
»Jag hatar medelmåttan!» utropade han.
Det gick dock icke så fort att hinna fullkomlighet. Han var icke någon inbilsk narr, utan en i många fall ganska klarseende yngling hvilken slutligen fann, att han möjligtvis icke skulle varda någon storhet på scenen.
»Hvilken skada!» sade han. »Men då jag inte genast kan stiga fram som en sol, vill jag aldeles inte stiga fram på skådebanan. Emellertid älskar jag teatern, ty denne lemnar ju den ende utvägen att fly från det eländiga hvardagslifvet och njuta af fantasiens skönaste alster i förkroppsligad form. Jag vill egna mig åt dramatisk författarverksamhet. Dramaturgen kan göra stora ting. Hvad har inte Shakspeare uträttat!»
Till verket!
Gösta Gran syntes icke till på någon tid.
»Jag tror verkligen han börjar bli stadig,» sade fastern på Kungsholmen hvilken jag en dag mötte utanför Piperska muren. »Han sitter inne och arbetar.»
»Aha! Han skrifver på ett teaterstycke,» anmärkte jag.
