»Gud bevare oss!» utropade den gamla frun.
En morgon kom en gardist — man hade icke stadsbud på den tiden — och lemnade mig Gösta Grans kort (»finnes i författarens samlingar») med hans egenhändiga påskrift, att han önskade äta middag med mig uppe på Suède den dagen, då han ville meddela mig något högst angeläget.
Jag gick till Suède, då ännu i Falkenbergska huset vid Drottninggatan.
Gösta Gran satt och väntade mig och såg strålande glad ut.
»Har du fått ett oförmodadt arf?» frågade jag.
»Å, bättre än det! Men sitt ned nu!»
»Du är kär igen, och din nya kärlek egnas ett föremål som är tio gånger vackrare och älskvärdare än alla de föregående?»
»Nej, vet du, jag har sannerligen inte haft tid att tänka på kärlek nu under ett par veckor.»
»Hvad i herrans namn kommer då åt dig?
»Jo, du, jag har mitt skådespel, mitt första skådespel färdigt. Men vi måste ha en butelj Larose. Jag hoppas, att du inte nekar att med mig dricka för mitt förstlingsdrama?»
»Det kan du väl förstå, att jag inte nekar. Jag lyckönskar dig af allt mitt hjärta. Har du manuskriptet med dig?»
»Manuskriptet! Det blir väl bra med det. Ännu har jag inte skrifvit en enda rad, satt ett enda ord på papperet . . . Ja, ja, se inte så förvånad ut. Först gör jag allt färdigt i hufvudet, drar upp alt i stora, klara drag och sedan utarbetar jag enskildheterna. Det senare är naturligtvis en småsak. Det förra är hufvudsaken,
