dylikt, måste erkänna, att Grans förslag vore ypperligt och hvilade på de mest sunda och säkra grunder. De voro ytterst glade, om de kunde få några aktier med i det stora företaget.
Det dröjde icke länge, förr än den nye banken öppnades. Gran slog sig ned i X. och styrde själf den nya penningeinrättningen som, enligt samstämmande intyg, vardt en välsignelse för hela den ort i hvilken hon hade sitt hufvudsäte och spred sitt goda inflytande till vidt aflägsna trakter.
Det hade ej gått riktigt bra för kloke gubben på den väg han som det »praktiska förståndet» hade valt; och han var ganska glad, då Gösta Gran, »den token», tillbjöd honom en plats i banken.
»Där har jag nu en högst angenäm, om ock något mödosam sysselsättning och mår som perla i guld eller åt minstone i fina papper,» försäkrade han mig.
Under en resa i landsorten någon tid därefter kom jag till staden X. och gick naturligtvis genast att söka upp Gösta Gran.
»Direktören tar ej emot förr än klockan elfva,» svarade man mig, då jag i det stora bankhuset frågade efter hr Gran.
Kloke gubben satt vid en glänsande mahognipulpet bak om en vägg af spegelglas och nickade åt mig, men hade för tillfället ej tid att komma till det sirligt utskurna skranket för att närmare hälsa på mig.
Bankens store allmänne sal var öfverfyld med människor. Kamrerare, kassörer, kontorsskrifvare och öfrige »bankister» af bägge könen hade stor brådska med att tjäna den stora allmänheten.
