Den här sidan har korrekturlästs
167
BESVÄRSGATAN OCH RUE DUGUAI TROUIN

jag en dag fick hans kort med påskrift, att han gärna ville tala med mig. Det gälde något högst vigtigt. . . .

Besvärsgatan N:o 58 stod det på kortet.

Det var en förskräckligt aflägsen bostad. Huru kunde en människa som icke helt och hållet dragit sig från verlden bo så långt bort på söder? Skulle jag väl bry mig om att söka upp den där galningen?

Jag gjorde det likväl. Det gälde ju något högst vigtigt, hade det stått på kortet, och jag tyckte det göra mig godt att finna, det Alvin icke vistades på Danviken.

De konstnärer med hvilka jag umgicks bodde just icke furstligt. Flere af dem hade en liten konstverkstad med ett ännu mindre sofrum tre eller fyra trappor upp i Brunkebergs hôtel, ganska tarfligt i sanning, och Stäck som redan var en känd och erkänd målare med titel af professor bodde visserligen litet bättre i Petersenska huset vid Munkbron, men hvarken han eller Palm, som efter återkomsten från Italien slagit sig ned i Geijerska huset på Riddarholmen, kände till något öfverflöd. Jag var således van vid tarfliga konstnärsbostäder, och likväl öfverraskades jag af att se huru Alrik Alvin hade det hemma hos sig.

Huset var en liten, nästan fallfärdig träbyggnad med en trappa utanpå den ena gafveln, och den trappan förde rakt in i Alvins arbetsrum. Bohaget där utgjordes af ett par trästolar, en liggsoffa af den gamla pinnsorten, vanligtvis kallad »pinnskrinda», målad i perlfärg, samt ett litet bord öfverlastadt med färgblåsor, orena penslar, paletter och palett-trasor, utkastböcker, lösa papperslappar med kol- och blyertsteckningar, ostskalkar och torra brödbitar, en söndrig butelj som tycktes innehålla vatten och ett litet, utmärkt fint och väl arbetadt skrin af elfenben hvilket lyste som en ädelsten på en sophög.