Den här sidan har korrekturlästs
169
BESVÄRSGATAN OCH RUE DUGUAI TROUIN

som öfvergifvit konsten icke längre borde vara drifven af afundsjuka. Att de andre, de som tro sig vara målare, inte vilja se mig är ju tydligt. Deras afundsjuka och hat känna inga gränser. Det kan man väl förstå.»

»Å, käre Alvin,» invände jag saktmodigt, »jag har aldrig hört . . .»

»Så-å, du tar de kräken i försvar!» utropade Alvin och vände sig om med en riktigt hotande uppsyn. »Det kunde jag väl tro. Jag vet nog, huru ni alla racka ned mig, när ni träffas.»

»Nå,» tillade han, »där står du och har inte ett enda ord för min tafla? Men, inte häller det förvånar mig. Den här taflan kan du ganska säkert inte uppfatta. Du är van att se de där tarfliga, intet sägande målningarne som akademiens guldgossar kluddra i hop. Den friska, kärnfulla, ursprungskraftiga konsten känner du inte till.»

Jag frågade, om han sett många af de nyare taflorna, i synnerhet dem som skickades hem af akademiens underhållstagare hvilka i främmande land studerade konsten.

Den frågan satte Alvin i raseri. Han kastade palett och penslar midt bland skräpet på bordet, gick häftigt fram och till baka, slet i skägget, spottade och utstötte de gräsligaste förbannelser.

De där taflorna hade han visst icke sett. Han ville ej se dem. De vore blott prof på konstens förfall, på ett eländigt lycksökeri, på alt uselt man kunde tänka sig. De som målat dem vore själfve ömklige stympare, gemene slynglar, ja, riktige skurkar. En hederlig karl borde aldrig nämna dem, icke ens tänka på dem. Hela verlden vore för öfrigt blott en samling af dels fårskallar dels bofvar.

Han var både löjlig och förskräcklig i sin vrede.