Om icke det beskedliga vaktmästarfolket af hvilket han hyrde rummet bistått honom, hade han för länge sedan dött af svält, så vida han ej förut frusit i hjäl. De voro de enda människor af hvilka han kunde förmå sig att taga mot någon hjälp. De plågade honom aldrig med råd och förmaningar och kritiserade icke hans taflor. De endast beundrade hvad han målade och tyckte sig icke kunna vara nog tacksamma för att han nedlåtit sig att måla dem själfva i bröstbild i naturlig storlek.
»Södermark skulle inte ha skämts för de taflorna,» tillade Alvin hvilken, oaktadt sin outsläckliga vrede mot människorna i allmänhet, tycktes finna en lättnad i sina bekymmer, då han ändtligen fick öppna sitt hjärta.
Men så tog han åter på sig sitt stolta utseende, och det var slut med hans meddelsamhet. Han stod och stirrade på sin tafla och tycktes icke vidare bry sig om min närvaro.
Jag frågade honom, hvilken den vigtiga sak vore som hade stått nämd på hans kort.
Han såg förvånad på mig.
»Och det frågar du,» utropade han, »fastän du nu en hel timme stått och sett på min nya tafla? Anser du då, att ett nytt konstverk, alstradt af en oberoende konstnär, en som inte krusar för någon och inte fruktar för någon, ej är en högst vigtig sak.»
Han är verkligen tokig af högfärd, tänkte jag.
Taflan ämnade han hembjuda till konstföreningens nästa inköp, förklarade han. Det kostade på honom att taga detta steg, hvilket han ansåg förödmjukande, men man borde likväl en gång få ögonen öppnade för den sanna konsten, och han ville därför nedlåta sig att bjuda konstverket åt den förening som borde lära sig att fatta konsten ur en högre synpunkt.
